Ibland vill jag bara slippa välja – och ha en ursäkt att läsa skräptidningar

I väntrummet hos tandläkaren ligger tummade skvallertidningar på hög. Jag bläddrar i en av dem. Silvia är bekymrad för Estelle, skriker en fet rubrik på förstasidan ut. Lite mindre utrymme får nyheten om att en tv-bonde nu avslöjar sanningen om kvinnorna i programmet.
Mina enda möten med de här tidningarna sker – sedan jag slutade arbeta inom vården och på Ica, där de var standardläsning i lunchrummen – just i väntrum. Men sedan några år tillbaka är min och veckotidningarnas relation helt avslutad. Sedan smartphonens intåg i våra liv har vi som äger en sådan ju tillgång till nästan all tänkbar läsning, direkt i telefonen. Det finns inte längre någon som helst anledning att lägga tid, ens sådan som behöver dödas i ett väntrum, på att läsa sådant vi inte är intresserade av.
Visst är det skönt att kunna läsa något givande istället för en konstlad artikel om någon kändis som jag inte vet vem det är och ännu mindre bryr mig om.
Men, samtidigt, är det lite tråkigt.
När valfriheten är fullständig och allt ansvar ligger på våra egna axlar försvinner lite av möjligheten att ramla över det där vi själva inte söker upp, men även slökonsumtionen som vi förr kunde skylla ifrån oss – för att vi inte hade valt det själva.
Vi hade läst det där skvallret hos frisören och sett det dåliga tv-programmet för att det inte fanns något annat på tv just då. Bortförklaringar som inte längre håller.
Min kompis som var föräldraledig för ett antal år sedan pratade om hur mycket tid hon plötsligt lagt på att se dåliga tv-serier som sändes på förmiddagarna då hon satt i soffan och ammade.
Den som är föräldraledig i dag kan i stället välja att se en lärorik dokumentär på Utbildningsradions hemsida, ett missat program på SVT Play eller någon hyllad ny dramaserie i en tv-streamingtjänst på nätet.
I bland gör den gränslösa valfriheten mig matt. Tv-tjänsten Magine ger mig tillgång till all tv som sänts under den senaste veckan, på ett antal kanaler. Fantastiskt. Men när vi loggat in och det är dags att välja program är det med en känsla av lätt svindel.
Alla program som sänts under sju dygn – vad ska vi välja? Det är en omöjlig uppgift. Vad jag än väljer finns det förmodligen något bättre jag borde valt. Jag vill ha en redaktör som ger mig tips på program som passar just mig, just nu.
Givetvis har jag hellre tillgång till ett brett utbud med sådant jag faktiskt tycker är vettigt än att matas med underhållning jag inte gillar.
Trots det kan jag känna ett uns av saknad efter en anledning att få se en repris av ”Lyxfällan” – utan att behöva skämmas över att jag inte valde något annat.
Eller att få läsa lite om den där tv-bonden, utan att tänka att jag istället borde läsa den milslånga artikeln i dagens kulturdel som jag inte hann med i morse.
Inte hela tiden, inte ens ofta, bara någon gång då och då.
Tove Hansson